Max värsta skräck…

Troligtvis för alla dalmatiners…

Cruella Devil…

Lillasyster?

Är det inte dax att Max får en liten lilla syster? En söt liten en? Jo…

WOW!!

Jag och Max tränade lydnad idag för första gången på (jag skäms) EVIGHETER! Det gick… hur bra som helst! Max var så taggad att jag snubblade över honom och han tycktes inte ha glömt nåt! Det enda han hade svårt för var övningar som krävde tålamod, typ fjärrstyrning… det gick inte alls, han kom typ en meter närmare för varje byte (och då stod jag redan nära…) Men den träningen får vi väl återta när han lugnat ned sig ett par hekto. Kanske blir det ett LP1 i år?? Skam den som ger sig

Halta Lotta! (eller naket är bäst!)

Det är (med sydsvenska mått mätt) helt sjukt kallt här i Peking! -12C mitt på dagen! Brr… Stackars Max får köldkramp och blir halt på alla fyra tassarna (nåja, inte riktigt…) så fort vi sticker näsan utanför dörren! Men, så när vi när parken, när jag böjer mig ned för att ta av honom kopplet så sker Miraklet (hallelulija, kalla hit påven). Som genom ett trollslag försvinner hältan i samma stund som jag knäppt upp haken och Max kan glatt skutta iväg på fyra friska tassar… hmmm?

Inget täcke får hundstackarn heller, mest för att han hatar det, men även för att så länge en hund rör sig (jag sa hund, ingen kines ) så fryser de inte. Både häst och hundvärlden är alldeles för snabba med täcken!  Låt hunden vara friiii!

Efter en mil i löpspåret var det dock rätt skönt att komma in, bägge med rimfrost i skägget…

Max retar upp folk

[Äldre dam på skvallertorget]:

”Nä, men se, en prickig jävla hund. Fy fan. En prickig hund. Titta Kicki, en prickig hundjävel”

Vadan denna attack? Max och jag gick vidare för att slicka våra sår…

Max är dålig i magen…

…hey what else is new?

Ja, herr Max är ju inte känd för att ha en mage av stål direkt, men nu är den extra dålig. I ett par veckor nu har den kurrat och låtit och Max har haft ont (dvs han har inte velat ha mat) och han har ätit gräs. Givetvis har inte hundstackarn varit dålig precis hela tiden, då hade vi ju gått till fru veterinär, men typ varannan var tredje dag. Vi har försökt att svälta honom, något som brukar fixa till hans mage (för er som inte vet det och tycker att det låter grymt så är det ett väl beprövat och rekomenderat sätt för att få ordning på krånglande magar. Om hunden får svälta i ett till två dygn så får magen tid att komma i balans igen, med mat i magen blir detta svårare) och vi har försökt med att locka honom att äta osv. Han får inget annat att äta (förutom de miljontals äppelskrottar han nosar upp varje dag…) men det vill inte ge sig. I övrigt verkar han må prima.

Ska till veterinären på tisdag för att köpa mat, får väl fråga lite då. Jag funderar på en kur zoolac som innehåller snälla bakterier. Eller om han har mask? Men det har vi inte sett några andra tecken på… Någon som har nåt tips eller annan idé?

”All work and no play makes Max go…

… CRAZY?!?!

Lilla söta gosmaxen! Peter är ju hemma med honom om dagarna, men det är inte så att de har tid att leka non-stop (Peter skriver c-uppsats, jobbar extra mm) men givetvis går de ut och går. När jag kommer hem går vi antingen ut och går eller så springer vi en runda. På helgerna springer vi långpass (15km-25km) och går på långpromenader. Men. Max tycker att vi är skittråkiga. Han tar varje tillfälle i akt att hämta bollen (en ful folboll utan luft fast med massor av tandavtryck) Ru (kängrun ur Nalle Phu, från McDonalds, har hållit i en evighet) eller dalmatinern (tack igen McDonalds). Sedan låtsas han tappa den i närheten av oss, tittar olyckligt på oss i ett teatrialiskt ”Åh, nej, nu kommer ni att ta den!” Om vi sedan råkar ta ett steg ått hans håll norpar han givetvis åt sig den och skuttar iväg. Max har alltid varit lekfull, men på senaste har det eskalerat. Om man råkar krama honom lite för länge blir han genast på lekhumör och attackerar någon av sina tre leksaker, hämtar dem, låtsas tappa dem, trycker dem mot oss, håller fast våra ben med sina tassar osv. Han vill verkligen leka.

Kanske skulle det bli bättre om vi tränade mer. Men på veckodagarna kan jag inte uppmana den energin att vara på topp. Om jag inte är det går det dåligt, jag blir sur, det går sämre och Max vill inte vara med. Dessutom så träffar vi nästan aldrig lekkamrater till Max nu.

Stackars busungen, får helt enklet se till att ha fler dragkamper med pinnar i parken… Vill nån träffas för en lekstund så är vi givetvis glada!

Max: kulsprutan

I natt stördes vår dyrbara nattsömn av att herr Max fick för sig att ruska på sitt söta huvud ungefär en gång var 30 sekund. ”Vadå?!” tänker ni ”Vad gör det om hunden ruskar på huvudet?” Jo, det ska jag berätta. Har man en hund med hängöron så låter det rätt rejält när de ilsket flaxar från sida till sida vid en kraftig rusk. Klockan tre på morgonen låter det ungefär som en kulspruta.

Ja, egentligen så är det väl inte synd om oss utan om Max som hade uppenbara öronproblem. När jag gick upp på toa stod han och tittade på mig (mellan ruskningarna) med sitt söta huvud på sne för att lindra obehaget och han ville gärna bli kliad på/kring öronen. Vi fick en tid till veterinären redan idag och Peter var där och fick droppar för 20 dagar (!) som ska lösa upp all skit som samlats i busens öron. Jag utgår ifrån att detta kommer att göra att vi kommer upp i eliten på en gång, detär ju givet att hundstackarn hört dåligt och därför inte alltid gjort somjag sagt…   Eller vad tror ni?

LP 1 – two down, one to go!

Idag var det dax för mig och Max-laxen att tävla. Motvilligt klev jag upp i ottan och övervägde starkt att stanna hemma, det skulle ju i alla fall gå åt pipan. Jag var mest orolig för platsläggningen som vi inte tränat med andra hundar sedan i våras. Jag tränade lite på morgonen. Herr Max vägrade ligga längre än 30 sekunder i det blöta gräset, och de sekunderna var inte ens särskilt bra!! Det tog tre kommandon för att ens få honom att lägga sig!  Urk. Modet sjönk om möjligt ännu mer. Men med bara fyra hundar anmälda i klass ett var jag tvungen att försöka. Jag skulle ju ändå vara hemma innan kl 10.00!

När vi så närmar oss Bruxa känner jag att något är riktigt fel. Där är MASSOR av bilar, de har parkeringsvakter och allt! Hjälp! Vad var detta? Jo, förutom lydnadsklass 1-elit så hade de även inofficiell utställning med över 200 hundar anmälda! Vid lottningen till lydnanden så anmäler sig 5 reserver och som om inte allt detta vore illa nog så berättar de att de kommer att köra eliten och trean innan ettan och tvåan. Detta innebär att jag och Max inte skulle starta förrän vid 11.30-tiden! Jippi. Jag var på väg att åka hem. Inte kunde jag bara pipa iväg en sväng någon annanstans heller då det var överfullt på parkeringen och jag ville ju inte förlora min braiga plats. Så. Där var jag själv (med Max då) fast tillsammans med 1000-tals hundmänniskor jag inte kände i flera timmar. Sjuk var jag oxå. Urk.

När så vår klass börjar vänder turen. Solen har kommit fram och hjälpligt värmt upp det kalla gräset. Max förvånar mig med att snabbt lägga sig (och rakt!) på mitt kommando. Med bankanden hjärta och svett i pannan började jag gå ifrån honom. Vid linjen vänder jag mig om. Hunden ligger kvar!! Jag vågade knappt andas. Men vet ni, han låg kavr han hela tiden!! Platsen och tandvisning 10 + 10!!! Jag blir så glad att jag nästan skrattar högt! När vi så fick lov att ta om en platsliggning var vi med igen, han låg hela tiden och ett tag la han tom ned sitt söta underbett på framtassarna!!! :-O

Resten av tävlingen gick bra, vi får beröm av domaren (samma domare som vid en tidigare tävling sagt att Max var okoncentrerad och att vi behövder träna mer) men gör några små missar! Vi kommer sexa av nio ekipage och vi får ett förstapris! Det bästa var dock att vi (för andra gången…) slog Rottisen med den elaka matten (hon som tycker att jag är mesig med Max och skäller på sin fina jycke hela tiden) Yes!!!

Max & Karin VS Elaka Rottismatten:  2-0

Nu behöver vi bara 1 LP1 till och Max blir ”LP1 Becajo’s Yoker” * Glad* Vi kom förresten inte hem förrän 14.15 (!)…

Grattis Max!

Nu har det hänt mycket!

Vi har varit på semester; fjällvandrat i Ramundberget. Det var mycket avkopplande och kul, Max blev kompis med ett par renar… ;-S Bilder kommer på Karins blogg (så småningom). Några dagar innan avfärd fick dock Max vattensvans, denna gick över men kom tillbaka lite på vandringens tredje dag (”Ja, det var kallt i tältet matte, jag vill ha +25 grader…”) Men annars flöt det smärtfritt! Vi hade väldans kul ihop och Max lärde sig bo i tält. Han har smakat alla fjällbäckar vi passerat, men föga förvånande konstaterat att de innehåller bara vatten…

Här hemma så har vi börjat träna igen och det gick jättebra! Min analys är att det varit (är det inte alltid det?) mitt fel. Jag har tränat även då jag varit trött och seg, därav har det smittats på Max. Idag var vi båda spralliga och tyckte att det var kul, det märktes på träningen.

På tisdag fyller dessutom världens bästa doggie 4 bast. Vi har varit lite dålig på att uppmärksamma hans tidigare högtidsdagar (han är ju i centrum varje dag), men i år fick han ett nytt halsband (han slet sönder sitt gamla då det kom förbi en Bearded Collie när han var ute med dagmatten. Hon visste tydligen inte att de är djävulen själv och Max försökte ju bara skydda dem :-S nåväl, det slutade ok, ingen skadad förutom ett skitdyrt halsband i läder – det tycker man ju ska hålla?) han fick även en ny leksak som fick väl godkänt på ett regnigt bruxa. På tisdag ska han få ett saftigt ben. Se så nöjd han ser ut:

Max med födelsedags boll och halsband