Idag har jag och Max varit ute vid Älgsjöarna för lite löpning. Det gick rätt bra idag, så vi tog två varv och kom upp i två mil. Efter det är jag rätt spak. Inte Max. Han verkar överlycklig över att han äntligen fått stopp på mig (och tro mig, han har försökt innan; bla genom att tvärstanna framför mina fötter eller nocka mig i knävecken på väg förbi…) det är nu vi ska börja tror Max.
Han far iväg som en liten prickig pil och hämtar första bästa pinne för att sedan studsa upp och ned framför mig för att frestas. Det funkar dock inte. Efter att ha sprungit i nästan två timmar är lek med pinnar inte det första som jag tänker på (dock slänger jag gärna ut en i sjön så att han blir ren, taskigt kanske, med tanke på temperaturen just nu, he he 
). Max kan nog inte springa sig trött, i alla fall inte i mitt sällskap, jag dör nog först…
I veckan lovar jag att träna lydnad minst en gång!
