Max, sötaste, nervösaste, busigaste lilla Max. Han är med mig och springer på i princip varje pass som jag löper. Jag tränar ultralöpning (alla distanser över maratondistansen (42km) räknas som ultradistans) så det blir rätt så långa sträckor. I januari sprang vi Norrköping-Linköping. Det var 50km den vägen vi sprang (inte E4 ;-p ). I början av december förra året sprang vi Kolmården-Nyköping, det var ca 60km och jäkligt jobbigt på slutet. För mig. På Max märks det aldrig något. Ofta vill han helst leka när vi väl stannar – ”Äntligen matte, sprang vi så långt för den här pinnen? Jag har hittat massor längst vägen!”
Oftast är Max lös när jag springer (vi springer i skogen allra mest) oftast får han springa som han vill. ”Som han vill” innebär fram-och-tillbaka samt hit-och-dit. Därför springer han oftast dubbelt så långt som jag (och dubbelt så snabbt…). Eftersom springa är det bästa Max vet och bland det bästa jag vet så är vi lite av en perfect match 
Klarar då Max verkligen denna belastning? Först och främst, vi springer vanligtvis 3-6mil i veckan och MAX ett ultra varannan månad. Det tar på kroppen med ultradistans. Max har därtill sprungit med mig sedan han var gammal nog att klara löpning (ca 1år) och vi har tillsammans tränat upp oss. Då vi gör all träning ihop kör jag efter devisen ”kan jag så kan han”. Max är både snabbare och mer uthållig, samtidigt som ju jag kan känna om jag har ont eller är trött, men inte om han känner detsamma. Givetvis har jag koll på honom både innan, under och efter ett pass då detta är något som kräver mycket av oss. Samtidigt, så kul vi har och så mycket vi får se! Jag tror t.ex. att Max är den enda hunden som har sprungit Sverigestafetten. I alla fall den enda som sprungit tre delar eller över 10mil…
Springer du med din jycke?
